sample.txt

Beskedet från Ryssland om att landet kraftigt ska dra ner på den militära aktiviteten vid Kiev och Tjernihiv möts med skepsis från den ukrainska sidan.

Ryska trupper ser ut att i viss mån röra på sig runt huvudstaden, men det tolkas som omgruppering snarare än reträtt.

Under natten har det skett en rad attacker mot Tjernihiv, enligt regionens guvernör.

Efter det första mötet vid förhandlingsbordet på två veckor lovade Ryssland att backa runt huvudstaden Kiev och Tjernihiv i norra Ukraina. Det görs för att "öka det ömsesidiga förtroendet" och skapa bättre förutsättningar för fortsatta förhandlingar, sade den ryske vice försvarsministern Alexander Fomin.

Ukrainare är inte naiva människor, sade president Volodomyr Zelenskyj sent på tisdagen i ett svar på det ryska beskedet.

Ukrainarna vet redan, efter 34 dagars invasion, och efter åtta år av krig i Donbass, att det enda de kan lita på är konkreta resultat.

Det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon uppger att Ryssland har gjort mycket små truppförflyttningar runt Kiev i rörelser som mer bedöms som en omgruppering än en reträtt.

Vi måste vara beredda på en stor offensiv mot andra områden i Ukraina. Det betyder inte att hotet mot Kiev är borta, säger talespersonen John Kirby, enligt Reuters.

Samtalen i turkiska Istanbul ägde rum närmare fem veckor efter den ryska invasionen den 24 februari, som på många sätt verkar ha gått sämre än väntat för de ryska styrkorna som mött hårt motstånd på flera håll i Ukraina. Samtidigt har tusentals personer dödats och närmare fyra miljoner ukrainare flytt landet.

Det brittiska försvarsdepartementet twittrar att det ryska beskedet om Kiev-området i kombination med uppgifter om att vissa ryska enheter dras tillbaka, kan indikera att Ryssland accepterat att man "förlorat initiativet i regionen".

Ryssarna kommer att dömas utifrån sina handlingar och inte vad de säger, säger den brittiske biträdande premiärministern Dominic Raab.

Dörren till diplomati kommer alltid att stå på glänt, men jag tror inte att vi kan lita på det som sägs från Putins krigsmaskin, säger Raab till Sky News.

Ukrainas försvarsmakt skriver i sin senaste rapport att Ryssland ser ut att skifta fokus mot öster, men att det inte rör sig om ett regelrätt tillbakadragande. Det ukrainska försvaret kallar det en omgruppering för att "vilseleda".

Guvernören i Tjernihiv-regionen i norra Ukraina har inte sett någon lättnad i de ryska attackerna efter löftet från den ryska sidan om minskad militär aktivitet.

Tror vi på det? Såklart inte, säger guvernören Viatjeslav Chaus på Telegram på onsdagen.

Han tillägger att den "minskade aktiviteten" visar sig i att "fienden utfört attacker mot Nizjyn och hela natten har de attackerat Tjernihiv".

Strider pågick även utanför huvudstaden natten till onsdagen, men Kiev blev inte attackerat, enligt vice borgmästaren Mykola Povoroznyk.

Natten var relativt lugn, även det hördes sirener och ljud från strider runt staden, men inte mot staden i sig, säger han i ukrainsk tv, enligt Reuters.

Vladimir Medinskij, den ryske förhandlingschefen, betonade på tisdagen att en minskad militär aktivitet runt Kiev och Tjernihiv inte betyder eldupphör.

Ryssland nämnde inget om krigföringen i de städer som attackerats hårdast av de ryska trupperna under kriget, som Mariupol i sydost, Sumy och Charkiv i öst, och Cherson och Mykolajiv i söder.

Ukraina sade efter samtalen i Istanbul att landet kan gå med på neutralitet, men bara om det finns ett system med säkerhetsgarantier från andra länder, likt Natos artikel 5. Förhandlarna nämnde bland annat Israel, Kanada, Polen och Turkiet. De ryska förhandlarna har sagt att de ska titta på förslaget.

Är det hänsynslösa ryska kriget mot Ukraina inriktat på att erövra östra Ukrainas mycket stora reserver av naturgas och olja? Det menar den kanadensiske affärsmannen och politikern David Knight Legg i en artikel i Wall Street Journal. 

Östra Ukrainas naturgasreserver är de näst största i Europa och har ett uppskattat värde av tusen miljarder amerikanska dollar med dagens prisnivå. Oljereserverna beräknas vara värda 400 miljarder dollar och därtill kommer koltillgångarna – den sjätte största kolreserven i världen. Rysk kontroll av de geopolitiskt strategiska hamnarna vid Svarta havet och Azovska sjön skulle göra att Ryssland kontrollerar energiförsörjning till europeiska och asiatiska marknader.

Putins militär har kontroll över Donbass, centrala Luhansk och Donetsk där Ukrainas energiinfrastruktur finns. Legg pekar på att den brutala attacken mot Mariupol kan ses med samma perspektiv. Staden är en central knutpunkt till det 2014 erövrade Krim och stadens hamn är central för utskeppning från Donetsk och Luhansk.

När Putin erövrade Krim fick Ryssland Sevastopol och Ukrainas rika energitillgångar i Svarta havet värda hundratals miljarder. Dessa tilldelades det ryska energibolaget Gazprom och Putin fick därmed en exklusiv ekonomisk zon i Svarta havet under den ryska marinens kontroll.

Det förs redan en omfattande debatt om hur Europa framöver ska bli mindre beroende av rysk olja och gas. Legg argumenterar för att västdemokratierna måste bedriva en mer aktiv energipolitik. Det är här det finns fria marknader och företag som arbetar för innovationer: renare bränslen, kärnkraft, geologisk lagring av koldioxid (carbon capture) och vätgas.

Den kanadensiska provinsen Albertas konservative partiledare Jason Kenney, som tidigare var ledamot av Kanadas konservativa regering, vann valet i provinsen i april 2019. Legg ledde som partiledarens strategiska rådgivare arbetet med regeringsbildningen.

Han har en imponerande bakgrund både från den akademiska världen (Harvard, Oxford) och från olika tunga näringslivsuppdrag (McKinsey, Commonwealth Bank med mera).

Alberta har världens fjärde största oljereserver – i huvudsak i oljesand – och är en av världens största producenter av naturgas. Det har lett till en ständigt pågående konflikt mellan Albertas regeringschef Jason Kenney och Kanadas premiärminister Justin Trudeau om hur man ska se på Albertas energirikedomar. Trudeau vill begränsa eller kanske helt avbryta olje- och naturgasutvinningen i Alberta, men Ukrainakriget har lett till att det perspektivet nu ses på annat sätt än tidigare. USA:s president Joe Biden är likt Trudeau stark motståndare till fossila bränslen, men nu har ländernas energiresurser fått en helt annan betydelse.

Hur ser framtiden för västvärldens energipolitik ut? Legg pekar i sin artikel på ett perspektiv som sannolikt inte kan förbises i den geopolitiska energidebatten framöver.

Europa håller andan inför det franska valet

Förra valet skedde en snabb omsvängning inför det slutliga avgörandet. Frågan är om Macron eller Le Pen får tolka republikens ideal om frihet, jämlikhet och broderskap, skriver Martin Ådahl.

Det är den kanske mest ödesmättade duellen under Frankrikes femte republik, inte bara för Frankrike utan för hela Europa och inte minst för Ukraina. Emanuel Macron och Marine Le Pen segrade i franska presidentvalets första omgång och möter nu liksom 2017 varandra i den avgörande andra omgången.

Utrikespolitiskt skiljer en avgrund kandidaterna: Macron, den kanske mest liberale internationalistiske president Frankrike någonsin haft, har trots telefonvädjanden till Putin, varit pådrivande för västs sanktioner mot Ryssland, ett brott med Frankrikes historiskt undfallande attityd mot Moskva.

Le Pen däremot fick dra in en valbroschyr där hon stoltserade tillsammans med Vladimir Putin. Hennes parti fick lån på tiotals miljoner kronor hos en rysk bank. Hon övervägde att inte närvara när Zelenskyj talade för Nationalförsamlingen.
Om hon vinner har hon lovat nedmontera EU till ett tomt skal, där den typen av samarbete som i dag bildar front för Ukraina mot Putin, skulle upphöra.

Denna kontrast hoppades Macron skulle räcka för att fransmännen skulle ge honom en promenadseger över Le Pen såsom 2017. I stället för att kampanja och delta i debatter ägnade sig presidenten åt toppdiplomati för Ukraina. Men som alltid är politik lokal, och dessutom är det ett annat Frankrike nu än 2017.

2017 var Macron den nya friska vinden som utkonkurrerade landets traditionella partier, Republikanerna och Socialisterna, motsvarigheten till svenska Moderaterna och Socialdemokraterna. I dag är båda partierna i princip utraderade, tillsammans samlade de mindre än 7 procent i söndags. Macron har helt gjort om partisystemet.

I stället är det Macron som nu ska visa upp bokslutet för de stora liberala ekonomiska reformer av arbetsrätt, skatter och regleringar som skulle väcka Frankrike efter decennier som ekonomiskt bakvatten.

Presidenten ägnade nästan hälften av tiden på sitt enda (!) valmöte inför första valomgången i Parisförorten La Défense åt detta. ”Vi skulle få ned massarbetslösheten” sa Macron, ”det har vi gjort!”. Frankrikes arbetslöshet är nu under sju procent, lägre än Sveriges. Tillväxttalen och investeringarna är bland Europas högsta.

Men det hjälps inte. I sluttampen av valkampanjen har Macron fått skulden för de stigande bensin, energi- och matpriserna i krigets spår. Oberoende data visar att Macrons ”arbete ska löna sig mer” lett till att reallönerna och köpkraften ökat kraftigt, mest av allt för landets tio procent fattigaste. Dessutom har presidenten för säkerhets skull i år hänfallit åt lite gammaldags fransk ”dirigisme”, med pristak på elpriser och gas och fler köpkraftsbonusar till hushållen.

Ändå har fältet öppnats för Le Pen. Trots att hon växt upp på sin pappa partiledaren Jean-Maries slott i Saint Cloud, har Marine Le Pen odlat en image som kvinnan av folket i kamp mot ”de rikas president” (medelklassonen Macron har ju varit investment banker). Det hela har förstärkts av ett vältajmat ”avslöjande” där regeringen anlitat konsultbolaget McKinsey för ekonomiska studier värda totalt miljardbelopp.

Le Pen har också paradoxalt haft draghjälp av en utmanare. Den ännu mer Putinkramande och hätskt anti-muslimske polemikern Eric Zémmour, vars stöd till slut falnade men i processen fick Le Pen att framstå som mindre farlig.
Frågan är nu vart vänsterns väljare går. Oväntat stark trea blev den bullrige vänsterveteranen Jean-Luc Mélenchon, som utmålat sig som Macrons hårdaste motståndare, men på valnatten deklarerade ”inte en röst till Le Pen”. Det finns i botten en tradition, starkare än i Sverige, av front till Republikens försvar, där vänsterväljare alltid röstar mot extremhögern.

Macron har en egen folklighet, där han utan omsvep går i svaromål på kritiker på gatan, eller låter sig omringas av missnöjda fabriksarbetare. Men den har fransmännen knappt sett skymten av när Macron hållit till på världsscenen. Många politiska vänner uppmanar nu Macron att ge sig ut bland folk och samla landet. Och det är precis vad han gjort, frenetiskt, under den gångna veckan.

Förra valet skedde en snabb omsvängning inför det slutliga avgörandet. Le Pen framstod i slutdebatten som svarslös inför Macron, som varnade för vad Le Pen skulle göra med republikens ideal om frihet, jämlikhet och broderskap. Så kan det gå igen, men Europa håller andan.

Det handlar om Ukraina, men också om idén att folkvalda är satta att leverera långsiktiga resultat, inte bara ett omedelbart utlopp för frustration och ilska.



 

Man skulle kunna kalla det för 20 förlorade år. Perioden då svenskarna på pappret trodde att de hade fått det bättre, men i verkligheten bara stod och stampade eftersom inflationen åt upp hela löneökningen. Två historiska decennier då inkomsterna halkade efter andra jämförbara länder.

När jag studerade nationalekonomi kallade min professor i makroteori denna tid för det ”galna kvartsseklet”. Skälet var att det begicks så många ekonomiska och politiska misstag.

Det känns kanske länge sedan, åren från 1970-talet fram till början av 1990-talet. Men när vi ser oss om i dagens skakiga värld finns mönster som är bekanta. Frågan är vad vi har lärt oss.

Då, precis som nu, utlöste krig och annan turbulens en kraftig stegring av energipriserna. På 1970-talet handlade det om de så kallade oljekriserna. De hängde ihop med konflikter i Mellanöstern, vilket drev upp priset på olja. Chocken fortplantade sig i världens ekonomier och framkallade bredare prisökningar.

Hushållen var inga vinnare, även om det kanske verkade så till en början 

På den tiden var beroendet av olja ännu större än i dag. Alla drabbades av oron, men i vissa länder dröjde sig svårigheterna kvar mycket längre.

I Sverige väcktes snabbt krav på olika former av kompensation och att den ekonomiska politiken skulle ”överbrygga” problemen. Resultatet blev inte vad man tänkte sig utan en rejält stigande inflation, det vill säga att alla varor och tjänster – inte bara olja – blev dyrare.

Efter den första oljekrisen 1973, som var en konsekvens av att Egypten och Syrien anföll Israel, rusade energipriserna. De oljeproducerande staterna i Mellanöstern vägrade att exportera till länder som hjälpt Israel i oktoberkriget.
Bilar i kö till bensinpumparna på Brommaplan i Stockholm för att köpa på sig bränsle innan ransoneringen infördes 8 januari 1974.
Bilar i kö till bensinpumparna på Brommaplan i Stockholm för att köpa på sig bränsle innan ransoneringen infördes 8 januari 1974. Foto: Ingemar Berling

Det kom att märkas i människors plånböcker, och många försökte ta igen de stigande kostnaderna på andra sätt. I Sverige blev löneökningarna 1975 historiska 15 (!) procent. Men hushållen var inga vinnare, även om det kanske verkade så till en början.

När lönerna gick upp ordentligt, följde också företagens kostnader efter. Och det tog näringslivet igen i form av högre priser mot konsumenter. Inflationen eldades på ytterligare.

Men problemen slutade inte där. Vid denna tid hade Sverige fast växelkurs mot andra europeiska valutor. Den blev svår att upprätthålla när kostnaderna drog iväg för exportindustrin, vilket kastade in Sverige i en destruktiv spiral av återkommande devalveringar. De var tänkta att kortsiktigt lösa problemen, men spädde i själva verket bara på dem. Svensk makroekonomi var allt annat än stabil. Och arbetsmarknaden plågades av återkommande konflikter och strejker.

Men det mest iögonfallande i efterhand – när hela perioden summeras – är att de på pappret höga löneökningarna i praktiken blev värdelösa. Inflationen åt till slut upp alla rekordartade löneförhandlingar.

Det var först en bit in på 1990-talet som Sverige bröt sig loss från denna skakiga tid.

Vad var det som hände? De upprepade ekonomiska kriserna fick samhällets stora aktörer att skärpa sig rejält.

Den stora frågan är om vi ser en tillfällig ökning av inflationen eller om den är på väg att bita sig fast i ekonomin. 

Riksbanken fick ett inflationsmål och blev självständig, den ekonomiska politiken gavs ramar och tydliga regler. Arbetsgivare och fack hittade en helt ny modell för sin samvaro.

Sedan mitten av 1990-talet är löneökningarna i Sverige på pappret mycket lägre. Men samtidigt har inflationen pressats ned, och den verkliga köpkraften har genomgått ett historiskt lyft. De reala lönerna har gått upp med nästan 70 (!) procent för den genomsnittlige svensken. Det är en fantastisk utveckling som sticker ut internationellt enligt Medlingsinstitutet; i Europa är det bara Norge som ligger över.

Står vi nu vid en historisk vändpunkt?

Såväl pandemin som kriget i Ukraina har blåst liv i inflationen. Brist- och krigsekonomin har lett till framför allt höjda energipriser, precis som på 1970-talet. I Sverige har krav på olika former av kompensation snabbt hörts, och politikerna har tävlat om att ersätta hushållen för stigande el- och drivmedelspriser.
Drivmedelspriserna är en av frågorna som både lett till protester från konsumenters håll och ersättning från politiskt håll.
Drivmedelspriserna är en av frågorna som både lett till protester från konsumenters håll och ersättning från politiskt håll. Foto: Erik Simander/TT

Räntorna är på väg uppåt, men den stora frågan är om vi ser en tillfällig ökning av inflationen eller om den är på väg att bita sig fast i ekonomin.

För svensk del är svaret, precis som på 1970-talet, att vi själva kan påverka hur stort problemet blir. Och då är lönebildningen avgörande.

Hittills har inflationsimpulserna kommit utifrån, från krig och globala leveransproblem. Det syns nu tydligt i till exempel livsmedelspriserna. Förhoppningsvis är en del av dessa effekter tillfälliga. Men om utvecklingen smittar av sig på lönerna, blir problemet snabbt mycket bredare och kommer att pressa upp betydligt fler priser. Inflationen riskerar då att hamna på en permanent högre nivå, vilket sätter press på Riksbanken att höja räntan mer än planerat.

Det ligger inte i någons intresse att Sverige upprepar misstagen från 1970-och 80-talen och att svensk lönebildning havererar. 

De stora kollektivavtalen går ut nästa vår. Facken inom industrin ska i höst presentera sin plattform inför den avtalsrörelsen.

I ett internationellt perspektiv har de svenska fackförbunden under 2000-talet varit otroligt ansvarstagande.

Sverige har nästan inga konfliktdagar, samtidigt som de framförhandlade löneökningarna har legat på mellan 2 och 3 procent per år. Facken har tillsammans med arbetsgivarna agerat betydligt mer för det gemensamma bästa än våra partier i riksdagen. Modellen med kollektivavtal har visat sig väldigt välfungerande. Ömsesidig respekt, dialog och verkliga resultat har ersatt kostsamma konflikter.

Nu sätts detta samarbete på ett historiskt prov. När inflationen tar fart kommer reallönerna för första gången sedan början av 1990-talet att sjunka.

Klarar parterna att stå emot frestelsen att kräva kortsiktig kompensation? Det är det närmaste årets kanske viktigaste fråga för svensk ekonomi.

Signalerna från flera tunga fackliga röster har hittills varit hoppingivande; man vill ta ansvar. Det ligger inte i någons intresse att Sverige upprepar misstagen från 1970-och 80-talen och att svensk lönebildning havererar.

Sverige går mot ett val där överbuden just nu haglar. Det är motsatsen till det budskap som borde skickas ut i samband med ett krig i vår närhet.

Ulf Kristerssons finländska kollega Petteri Orpo kommer med största sannolikhet att bli landets statsminister efter riksdagsvalet den 2 april 2023. Hans parti, Samlingspartiet, leder med bred marginal i opinionsundersökningarna. Statsminister Sanna Marins socialdemokratiska parti har halkat efter: 25,9 procent för Samlingspartiet mot 18,7 procent för Socialdemokraterna i senaste mätningen från Yle.

Den finländska uppslutningen kring landets Nato-ansökan är av förklarliga skäl mycket mera gedigen än den svenska. Det är Finlands president sedan 2012, Sauli Niinistö, som har stått i centrum för den politiska processen i Natofrågan.

Niinistö är förvisso hela landets mycket populäre president men också en prominent borgerlig politiker, vilket kanske inte har noterats av alla i Sverige. Här hemma har mediernas fokus i huvudsak varit på det socialdemokratiska statsministerteamet Magdalena Andersson, som tillträdde sin post förra året, och Sanna Marin, som blev statsminister i december 2019.

Sauli Niinistö har en lång politisk bakgrund. Han var Samlingspartiets ordförande 1994–2001 och finansminister 1996–2003 i socialdemokraten Paavo Lipponens regering. Han förlorade mycket knappt mot Tarja Halonen i presidentvalet 2006 och återvände till riksdagen där han blev talman. Han vann presidentvalen 2012 och 2018. Den senare gången var motkandidaten den nuvarande utrikesministern, De Grönas Pekka Haavisto.

Niinistö har haft en uppmärksammad internationell roll kanske främst genom sin mångåriga kontakt med Vladimir Putin. 2018 stod han värd för toppmötet i Helsingfors mellan USA-presidenten Donald Trump och den ryske presidenten.

Nato-frågan har visat vikten av att följa finländsk politik framöver. Det gäller inte minst det finländska riksdagsvalet. Partierna har nu genomfört sina kongresser för att markera att valrörelsen ska inledas. Centerns partiordförande och finansminister Annika Saarikko har något överraskande talat sig varm för skattesänkningar, vilket är intressant mot bakgrund av att statsskulden ökat med 40 miljarder euro under den här regeringsperioden.

Men den process och efterföljande resultat som kommer att följa efter valdagen i april 2023 då en finsk regering ska formas, liknar inte blockbildningen som präglat svensk politik före valet 2018.

Det är Finlands tre krig som skapat dess politiska ordning. Inbördeskriget 1918 var en bitter och brutal kamp mellan de röda och de vita. Krigen mot Sovjet skapade en politisk situation i Finland där breda koalitionsregeringar var nödvändiga. I början av 2000-talet bildade exempelvis statsminister Jyrki Katainen (då Samlingspartiets ledare) en regering bestående av sex partier, från Vänsterförbundet till Samlingspartiet.

I Sanna Marins regering sitter utöver Socialdemokraterna också Centerpartiet, De Gröna, Svenska folkpartiet och Vänsterförbundet. Av dessa är det främst Centerpartiet som fått uppleva att samverkan med vänstern och De gröna inte medfört någon framgång i opinionen. I den senaste mätningen gick partiet tillbaka medan Sannfinländerna stärkte sin position som riksdagens tredje största parti.

Det enda som är klart nu är att det inte går att förutse vilka partier som kommer att sitta i den framtida finska regeringen. Som Otto von Bismarck konstaterade, politik är det möjligas konst. Mer så i Finland, än i Sverige.